Vad är livet värt när allt står still och det känns som att man dras bakåt för varje steg man tar?
jag kan inte förklara ångesten över hur hungrig jag egentligen är på livet. Men kroppen bär mig inte. allting är så meningslöst när jag väl sätter det i perspektiv. Finns det inte mer?
Och när jag väl funnit någonting jag vill upptäcka så blir jag överväldigad ännu en gång för att det finns så mycket att lära sig.